måndag 9 maj 2016

Doktor Faustus från Vittsjö



Gustav Fridolin är ett politiskt underbarn och han har alltid strävat efter att bli älskad. Vi är många som minns hur frustrerande det var att söka påpeka att han var dödlig och, metaforiskt, inte kunde gå på vatten. Ty han ville ju bara ”förändra världen” och brann för att ”en annan värld var möjlig”. Därför går det inte att förneka att det finns observatörer – även undertecknad – som har bevittnat den senaste tidens kalabalik med tillfredsställelse. Men någonstans har skadeglädjen fastnat i halsen. 

Det verkar nämligen som om Fridolin utgår från att alla med jämna mellanrum drabbas av kollektiv minnesförlust. Men de flesta av oss äger fullgod minnesförmåga och vi minns. Vi minns att Fridolin vitt och brett poängterade att han ”aldrig skulle bli heltidspolitiker” och vi minns att han alltid kallat sig för ”feminist”. Dessutom minns vi hur ofta han poängterat att Romson är kompetent och att de minsann var ”ett team”. Om man är ett politiskt team delar man på framgång och motgång, även den ultimata motgången, som när Fredrik Reinfeldt och Anders Borg avgick tillsammans.  

För Fridolin spelar detta ingen roll. Trots att han enligt egen utsago bara har sitt tjusiga kontor till ”låns” vill han sitta kvar och fortsätta att vara språkrör och minister. Det är i och för sig högst förståeligt, men det är lite osmakligt om man tidigare ett otal gånger trumpetat ut att man arbetar i ett partnerskap och att man är aktiv i politiken för att förändra världen och inte för prestigen. Men det är ändå befriande att vi nu har fått det svart på vitt:

Gustav Fridolin är en politiker som gillar att ha makt och han är beredd att offra människor för att få behålla makten. Så nu vet man att även en ”demokrat, feminist och humanist” kan vara lika hänsynslös som den värsta gråsosse eller den mest färglösa nymoderat.

Alla vet att Fridolin är lärare och att han har en folkhögskolelärarexamen. Om man ska söka en liknelse från litteraturens värld låg August Bondesons skollärare Johan Chronschough därför nära till hands. Precis som Chronschough är Fridolin stundom pompös och hans agerande komiskt som när han "höll tal" till Sveriges lärare som om de vore småbarn. Men efter i dag är liknelsen en annan. Nu blir det istället Christopher Marlowes Doktor Faustus. En person som sålde sin själ till Djävulen för makten och äran. Men det kommer inte hålla för väljarna glömmer inte och det är många som kommer att påpeka detta. 

Så avslutningsvis kan man citera den florentinske filosofen Niccolò Machiavelli: 

”Det finns tre slags intelligens. Den första förstår av sig själv, den andra inser det som andra förstått och den tredje förstår varken av sig själv eller genom andra. Den första är utomordentlig, den andra utmärkt och den tredje värdelös”

Fridolin är helt enkelt en sådan som varken förstår av sig själv eller genom andra och är därför politiskt värdelös. Det är synd för i längden är det Sverige som blir lidande.  



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar