torsdag 8 december 2016

När vi siktade mot stjärnorna

(Rymdpionjären som älskades av en hel värld.) 

När vi ska summera 2016 ser det ut att bli det året då vi förlorade ledstjärnor. Många av de tänkare och konstnärer som hjälpte oss att förstå livet och hysa optimism inför framtiden. Inom musiken var det David Bowie som dog i januari och nu senast Leonard Cohen. Inom litteraturen var det vår egen Lars Gustafsson, den Västeråsfödde filosofen som blev professor i Texas och vågade skriva science fiction på svenska.

Det är därför passande att vi i årets sista månad även förlorar John Glenn. Astronauten som efter USA:s första lyckade rymdresa 1962 bevisade att inte bara Sovjetunionen kunde åstadkomma det omöjliga.    

Glenn var symbolen för den amerikanska efterkrigstiden. Arbetarklassonen som läste till ingenjör, utmärkte sig som flygare i andra världskriget – och kriget i Korea för att därefter bli testpilot för USA:s rymdprogram NASA. När han 1962 skulle genomföra sin rymdresa hade flera piloter innan honom misslyckats och vissa av dem med så pass dramatiska konsekvenser att NASA:s informella slogan var den latinska sentensen ”ad astra per aspera” (det är tuff väg till stjärnorna). Dessutom hade den sovjetiske kosmonauten Yuri Gagarin redan varit i rymden och Sovjet därmed fått ett övertag i den rymdkapplöpning som var en lika stor del av kalla kriget som kapprustningen.  

Glenn visste inte heller om han skulle lyckas, men han gjorde det och blev USA:s och västvärldens hjälte. När han kom tillbaka fick han färdas i öppen kortege bredvid president John F. Kennedy och vänskapen med Kennedyklanen skulle senare inspirera till att han kandiderade till senator för delstaten Ohio. Ett ämbete han kom att inneha mellan 1974 och 1999.

Utan John Glenn hade det troligtvis inte blivit ett fortsatt Apolloprogram och USA hade inte varit först på månen. Rymden – och rymdfärder hade inte heller blivit så pass populära som de blev. Inte bara i USA utan i hela västvärlden. En popularitet som kulminerade 1969 med Neil Armstrongs steg på månen, men som fortfarande lever kvar i Marsexpeditioner och planer på rymdturism. För att inte tala om en sådan banal detalj som att vi som har fyrtiotalistföräldrar fortfarande måste se filmen Apollo 13, om den rymdfärd som höll på att fatalt misslyckas, varje gång den visas på TV. 

De lyckade rymdprojekten gav USA optimism vilket var en viktig del i kalla kriget. Men rymdforskningen gav också teknologiska vinningar som påverkar oss en idag. Påståendet ”ingen smarttelefon om det inte hade varit för rymdkapplöpningen” är ingen överdrift och denna text publiceras via internet som också kan spåras tillbaka till kapplöpningen om att bli först i vad som med rätta kan kallas ”de sista upptäcktsresorna”. Där var Johan Glenn vår tids Christoffer Columbus. Han genomförde en upptäcktsfärd, den lyckades och han slog ytterligare ett rekord 1998 då han även blev den äldsta rymdresenären, hittills. 


John Glenn, amerikansk stridspilot, astronaut och senator blev 95 år gammal.  

måndag 9 maj 2016

Doktor Faustus från Vittsjö



Gustav Fridolin är ett politiskt underbarn och han har alltid strävat efter att bli älskad. Vi är många som minns hur frustrerande det var att söka påpeka att han var dödlig och, metaforiskt, inte kunde gå på vatten. Ty han ville ju bara ”förändra världen” och brann för att ”en annan värld var möjlig”. Därför går det inte att förneka att det finns observatörer – även undertecknad – som har bevittnat den senaste tidens kalabalik med tillfredsställelse. Men någonstans har skadeglädjen fastnat i halsen. 

Det verkar nämligen som om Fridolin utgår från att alla med jämna mellanrum drabbas av kollektiv minnesförlust. Men de flesta av oss äger fullgod minnesförmåga och vi minns. Vi minns att Fridolin vitt och brett poängterade att han ”aldrig skulle bli heltidspolitiker” och vi minns att han alltid kallat sig för ”feminist”. Dessutom minns vi hur ofta han poängterat att Romson är kompetent och att de minsann var ”ett team”. Om man är ett politiskt team delar man på framgång och motgång, även den ultimata motgången, som när Fredrik Reinfeldt och Anders Borg avgick tillsammans.  

För Fridolin spelar detta ingen roll. Trots att han enligt egen utsago bara har sitt tjusiga kontor till ”låns” vill han sitta kvar och fortsätta att vara språkrör och minister. Det är i och för sig högst förståeligt, men det är lite osmakligt om man tidigare ett otal gånger trumpetat ut att man arbetar i ett partnerskap och att man är aktiv i politiken för att förändra världen och inte för prestigen. Men det är ändå befriande att vi nu har fått det svart på vitt:

Gustav Fridolin är en politiker som gillar att ha makt och han är beredd att offra människor för att få behålla makten. Så nu vet man att även en ”demokrat, feminist och humanist” kan vara lika hänsynslös som den värsta gråsosse eller den mest färglösa nymoderat.

Alla vet att Fridolin är lärare och att han har en folkhögskolelärarexamen. Om man ska söka en liknelse från litteraturens värld låg August Bondesons skollärare Johan Chronschough därför nära till hands. Precis som Chronschough är Fridolin stundom pompös och hans agerande komiskt som när han "höll tal" till Sveriges lärare som om de vore småbarn. Men efter i dag är liknelsen en annan. Nu blir det istället Christopher Marlowes Doktor Faustus. En person som sålde sin själ till Djävulen för makten och äran. Men det kommer inte hålla för väljarna glömmer inte och det är många som kommer att påpeka detta. 

Så avslutningsvis kan man citera den florentinske filosofen Niccolò Machiavelli: 

”Det finns tre slags intelligens. Den första förstår av sig själv, den andra inser det som andra förstått och den tredje förstår varken av sig själv eller genom andra. Den första är utomordentlig, den andra utmärkt och den tredje värdelös”

Fridolin är helt enkelt en sådan som varken förstår av sig själv eller genom andra och är därför politiskt värdelös. Det är synd för i längden är det Sverige som blir lidande.  



tisdag 22 mars 2016

Jan-Öjvind Swahn (1925-2016).




Folklivsforskare, gourméen  och den allmänt lärde, Jan-Öjvind Swahn, har lämnat oss. Det bästa sättet att ära honom är att läsa om det förflutna och, kanske, logga ut för att sätta sig ned med en god bok. Om det finns ett efterliv är jag övertygad om att han sitter där, vid ett gott smörgåsbord i sällskap med "Piraten" och andra titaner och har det riktigt, riktigt trevlig.

 Sic transit gloria mundi, och Sverige har blivit lite intellektuellt fattigare.

torsdag 25 februari 2016

Farlig historiebrist, Johanna Jönsson


Med 620, 000 döda är amerikanska inbördeskriget den konflikt som skördat flest liv i USA:s historia.Vid exempelvis slaget vid Gettysburg den 1-3 juli 1863 dog det 51, 000 soldater. Under tre dagar!

Information om inbördeskriget är en googling bort. Men det verkar inte centerpartiets Johanna Jönsson bry sig om. Nyligen uppmärksammades jag att hon på sin blogg använde amerikanska inbördeskriget för att marknadsföra sitt eget politiska varumärke och gör det på ett sätt som är synnerligen osnyggt, speciellt om man tänker på alla dem som faktiskt dog.

En passage förtjänas att återges:

"Någon gång tidig vår 2013 såg jag under en och samma vecka två starka filmer om slaveriet i USA och dess avskaffande, Django Unchained och Lincoln. Där och då bestämde jag mig för att kandidera till riksdagen. Filmerna påminde mig så starkt om den situation vi idag befinner oss i där stora delar av världens befolkning helt saknar möjligheter, medan vi andra har allt. När det här nu jämnas ut kommer vi att uppleva stora konvulsioner. Jag tänkte att det kommer behövas politiker som klarar av att stå stadigt i det här, som inte ger upp. Och jag kände att jag hade ett personligt ansvar att göra allt jag kan. Så är det, varje människa kommer behöva bestämma vem man vill vara i det här. Vilken sida man vill stå på."

Förutom det faktum att hon efter två Hollywoodfilmer bestämde sig för att kandidera till Sveriges högsta beslutande församling finns det inte mycket att säga. Eller jo, det gör det:

Det finns inga paralleller mellan att det i Sverige pågår en debatt - förvisso med avarter - om migrationspolitiken och det amerikanska inbördeskriget. Nya svenska medborgare befinner sig inte i slaveri och ingen vill förslava dem. Dessutom håller inte Sverige på att upplösas som nationalstat likt USA innan kriget och ingen av Jönssons politiska motståndare påminner om Sydstatssidan i USA.

Johanna Jönsson är ingen dussinpolitiker. Hon är riksdagsledamot och ett av partiets framtidsnamn. Men hon skulle behöva gå en kurs i historia. Samt inse att hon i sin iver att förklara sitt politiska engagemang låter som de värsta rasisterna: Flyktingdebatten är ett krig och "min sida måste vinna". En skrattspegel. Men en debatt får aldrig vara ett krig.

Om amerikanska inbördeskriget har jag skrivit.

tisdag 26 januari 2016

Letar ny utmaning

(Slaget vid Femern)
All good things must come to an end. Nu är mitt engagemang på Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek avvecklat för den här gången. Men det betyder inte att jag helt lämnar skutan - jag kommer att då och då finnas med i bakgrunden med små artiklar om 1600-talet. Så bli medlemmar: Läs om kreativa galningar som Johan Banér, drivna entreprenörer som Hubert De Besche (mässingstrådens uppfinnare) och Lorentz Creutz som lyckades spränga svenska flottan i luften. En inte oäven insats för en amiral, om det inte varit så att det var den flottan som han själv förde befäl över. 
Mitt nattjobb är som vanligt Johan Skytte, men mitt dagsengagemang har jag än så länge inte hittat. Så om ni har några tips: använd denna digitala ropare för att använda ytterligare en 1600-tals term.

Bör väl tilläggas att jag sysslat med politisk analys, opinionsjournalistik och nutidshistoria. I en salig kombination som jag tror kan sammanfattas att jag både forskarmässigt och populärvetenskapligt alltid fascinerats av makt, maktutövning och maktens mekanismer.

Med andra ord så söker jag arbete och är öppen för förslag.
Formella meriter: 
Väntar på disputationsdatum för min avhandling i historia vid King's College London. Den handlar om Moderata samlingspartiets och danska Konservative Folkepartis samarbete med brittiska Torys och amerikanska Republikanerna 1975-1991. Ett forskaräventyr so ledde mig till Stanforduniversitet och University of North Carolina. Har även en fil. lic och kandidatexamen i historia från Newcastle University. 

Jag har arbetat som ledarskribent för Borås Tidning samt Länstidningen i Södertälje. Dessutom praktiserade jag som analytiker för Nej-sidan i brittiska folkomröstningen om att byta ut valsystemet 2010. Slutligen har jag skrivit en lärobok om Fredrich von Hayeks Vägen till Träldom som används för undervisning vid bl.a. universitetet i Kairo. Så debuterar jag 1 april på Atlantis förlag med boken Hemming Gadh: Vasatidens Gudfader och denna bok kommer att följas 2017 med biografin Johan Skytte: Stormaktstidens lärare på samma förlag, vilket också är ett samarbete mellan Atlantis och Kungliga Skytteanska Samfundet i Umeå.

måndag 25 januari 2016

Inkvalning är det svenskaste som finns

(Sockenstugan i Sigtuna, inkvalning så det förslår)

Visst har vi hört den förut? Att Moderaterna vill ”förstöra välfärden”? Nu senast när Ulf Kristersson föreslog att man måste kvalificera sig för att få del av svensk välfärd. Med andra ord: det kan ta tid innan nyanlända helt får del av den svenska välfärden.

”Brunmålning och anpassning” säger de som brukar säga så. Men vad dessa högljudda rättroende har glömt är att kopplingen arbetsinsats, boende och medborgarskap har varit en del av den svenska välfärdstanken alltsedan idén om ett skyddsnät tog form. Om man ska vara nogräknad går detta tillbaka till 1571 års kyrkoordning som reglerar att socknens bönder gemensamt skulle betala pengar för skolhus och fattigstugor. Institutioner som var till för dem som bodde i socknen. Så om man flyttade kunde man inte ta med sin specifika insats utan fick börja om på nytt.

På 1600-talet kom man också att för ”tienstafolcket, utharmade och förderfwade” – de fattiga – införa synnerligen hård flyttlagstiftning, som på många sätt blev kvar fram till 1800-talet då statarna enbart fick flytta under vissa tider på året. Självfallet gynnades arbetsgivare, men ett annat motiv var att garantera att socknarnas fattighjälp inte blev belastad av dem vars familjer inte hade varit med och bidragit till fattigstugan och skolhuset. En enkel form av välfärdsstat som bland annat finns kvar i det faktum att man måste ha bott fyra årtionden i Sverige för att få garantipension. 

I år är det också fyra årtionden sedan valrörelsen 1976 då Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten för första gången i modern tid. Det är därför passande att påminna om Olof Palmes ord om förment skattefuskande ”utlandssvenskar”: Bara de inte flyttar hem när de blir gamla för att få del av vår välfärd.    

Välfärd är beroende av skatteintäkter och välfärden har inte varit förberedd på stora migrationsströmmar. Tyvärr verkar det som politikerna är de sista att inse detta. Men det är och andra sidan föga förvånande.