torsdag 31 december 2015

Grattis budgeten!


(Statsbudgetens upphovsman fick 1936 ett eget frimärke.)

Det är dags att gratulera den svenska stadsbudgeten på födelsedagen. 

En hållbar, noggrann och nödvändig fyrahundraåring som under seklerna både har misshandlats och töjts, men alltid visat sig hållbar och i slutändan återuppstått. I dag är det också svårt att tänka bort en statsbudget. Det är därför viktigt att minnas varför den fortfarande fyller samma syfte som när de introducerades.

Sveriges äldsta heltäckande statsbudgetar var beräkningar över inkomster och utgifter som gjordes av kung Gustav II Adolfs rikskansler Axel Oxenstierna och kan dateras till åren 1615 – 1616. Landet hade precis slutit fred med Danmark och var tvunget att köpa tillbaka gränsfästningen Älvsborg för en miljon daler silvermynt. ”Älvsborgs lösen” skulle betalas genom att kronan tog ut extraskatter, men stora summor försvann innan de togs till Stockholm för att betalas till Danmark. 

År 1616 var läget så pass allvarligt att Gustav Adolf såg sig tvungen att betala in sitt eget bordssilver för att föregå med gott exempel.   

Oxenstierna såg därför ett behov av att strukturera inkomster och utgifter för att se till att ingenting förskingrades. Dessutom gällde det att se till att också andra utgiftsposter betalades. Främst gällde det försvaret då ”alla våra grannländer är våra fiender” för att citera en rapport som Oxenstierna skrev ett par år tidigare. Men det gällde även att förklara att kungen inte kunde styra – och känna till allt. Trots att han var utsedd av Gud. 

Bruket av budgetar förklarade kanslern därför med att: ”Kongen i egen person icke allt allena kan och förmå uträtta, därföre är av nöden, att en viss disposition och förordning göres”.   

Förvisso är inte Sverige samma land som det var på Gustav II Adolfs tid, men principen om att göra ”en viss disposition och förordning” har visat sig vara ett tidlöst framgångsrecept. Det gäller att planera inkomster och utgifter samt att vara medveten om att nästa kris ständigt lurar runt hörnet. Om man har koll på sina pengar har man också koll på sin makt och kan därför göra bra val när det gäller att hantera kriser. En regel som både privatpersoner och nationalstater kan dra nytta av.


Tyvärr verkar det som vi idag håller på att överge denna regel och de lärdomar som man lärde sig av den senaste stora krisen på 1990-talet. Att låna för att panikartat möta en stor flyktingström som kvalificerade bedömare varnade för redan för flera år sedan är inte klok politik. Om Axel Oxenstierna levt idag hade han troligtvis bekymrat skakat på huvudet och kallat ansvariga politiker för ”trappedragare” eller någon annan 1600-tals förolämpning. Det bästa man kan göra för att fira att Sverige haft stadsbudgetar i fyrahundra år är därför att år 2016 ställa krav på att folkvalda makthavare ska vara noggranna och faktiskt kosta på sig att göra ”en viss disposition och förordning”. Man bör också kräva att de slutar använda slitna klyschor som att ”vi kunde ingenting veta”.  

tisdag 22 december 2015

Fridolin: 2015 "nog" svåraste året i Sveriges historia?!


För den som inte såg Aktuellt så intervjuades utbildningsminister Gustav Fridolin. Självfallet var det en svettig intervju då Miljöpartiet tvingats kovända när det gäller asylpolitiken. Kanske på grund av verkligenheten eller för att de ville stanna kvar i regeringen. Alla som kan sin historia vet att makt korrumperar och att den som en gång innehaft ett tjusigt kontor (parafraserat från Fridolins instagramkonto) gärna vill behålla det. 

Men nog om det.

Vad som var anmärkningsvärt i intervjun var dock inte själva politiken, utan magister Fridolins totala brist på historiska fackkunskaper. När han fick frågan om det gångna året menade han på allvar att detta ”nog varit det svåraste året i Sveriges historia”.

Okej. Här finns lite att jämföra med.

Hela 1300-talet: Pesten drabbar Sverige och cirka 75 procent av befolkningen dör. Cirka 75 procent! Om man är bevandrad i landskapsarkeologi kan man fortfarande hitta ödegårdar från denna period.

1721: Stora nordiska kriget går mot sitt slut och Sverige är inte längre en stormakt. Var tredje vuxen man har dött i kriget, det råder missväxt samt pest.

1809: Sverige sprängs i två delar eftersom Finland förloras. Dagens motsvarighet skulle vara om vi förlorade Närke eller Skåne.

1917: Det är sista gången det råder svält i Sverige och det håller på att bli statskupp.

1939-1945: Det andra världskriget, och den som inte vet vad det innebär ombedes bruka sökmotorn Google.

1992: Fastighetskrisen briserar och många tvingas gå från hus och hem.

Men för all del, låt oss säga att 2015 nog ändå var svårast. Det var trots allt det år då Gustav Fridolin var tvungen att jobba över och dessutom medverkade i en musikvideo där han bara sa ordet ”pinsamt”.

Avslutningsvis finns det också fog för att säga: Fridolin, det här var jävligt pinsamt.


lördag 12 december 2015

Orimligt att danskarna själva får bestämma?

Varför älskar vi svenskar att hata Danmark? Det är en fråga man nu under fyra årtionden har kunnat ställa sig. Först handlade det om danskarnas ”livsstil” då lillebror i söder alltid var lite för ”glad i mat, dryck och älskog”. En dansk skulle struntat blankt i den svenska Socialstyrelsens råd om att äta fyra limpor bröd per dag. Men trots att de dog betydligt tidigare än ”renlevnadssvensken” var de ändå bland de lyckligaste folken i Europa. Men sedan 1990-talet har indignationen gällt flyktingpolitiken.

För att använda en sportmetafor har har Sverige och, kanske främst, svenska politiker länge velat tävla i humanitetens elitlag för att kunna säga att man är den där stormakten som Fredrik Reinfeldt talade om; Danmark å andra sidan har varit nöjda med att tillhöra Korpen. Men vad svenska debattörer glömmer är att det varken handlar om en totalitär regim utan folkligt stöd eller rör sig om ett folk som vill jaga dem som inte ser ut som Jeppe eller Preben likt djur genom Köpenhamns gator.

Svenska politiker vill helt enkelt inte kännas vid att danska väljare tidigt valde en annan väg när det gäller migrations och asylpolitiken. Det är därför talande att varje nyhet från Danmark som handlar om invandring i svensk media möts med krigsrubriker. Ty hos oss gnager frågor i stil med: vi var nog ändå lite naiva, vi kanske skulle varit mer som Danmark och hade vi inte jämt och ständigt skrikit rasister kanske de hjälpt oss i nuläget?

Det senaste som illustrerar ”det svenska paniksyndromet” handlar om att de danska regeringspartierna, tillsammans med Dansk Folkeparti och Socialdemokraterna har slutit en ny migrationspolitisk överenskommelse. I den ingår en passus om att dansk polis kan ha rätt att kräva att asylsökande med stora tillgångar är med och bidrar till sitt eget uppehälle. Dansk polis kan – och nyckelordet är ”kan” – således beslagta delar av dessa tillgångar. Det går även att göra en jämförelse med försörjningsstödet som man inte får om man har egna tillgångar. Men ingen kommer att bli ”rånad vid gränsen” och den minimumsumma på 3 000 danska kronor som är lagstadgad att behålla tenderar att vara det belopp som man har kvar efter att ha betalat dyra människosmugglare.

Självfallet finns det invändningar mot den förda danska flyktingpolitiken och i synnerhet mot detta förslag. En ledande dansk oppositionspolitiker ställde exempelvis den helt berättigade frågan: är det inte bättre för rika flyktingar att få behålla sina tillgångar då pengarna kommer att spenderas i Danmark?

De som kan ändra på den danska flyktingpolitiken är till syvende och sist väljarkåren. Trots att många svenskar vill hävda motsatsen är Danmark nämligen en välfungerande demokrati. En fråga är dock berättigad: Om vi vill att Danmark ska bli mer som Sverige kanske vi inte tjänar på att ständigt trumpeta ut att landet är fascistiskt och att som debattören Henrik Arnstad hävda att landets folkvalda regering agerar som nazister?

Tillskillnad från Sverige var nämligen Danmark ockuperat av Hitlertyskland.

tisdag 1 december 2015

Jösses, IT-flickor – ni behöver inte mutas!

(En klassisk "datanörd" år 1994)



Smaka på namnet ”Digitaliseringskommissionen” och håll med om att det låter som något hämtat från 1930-talet? Likt ”planhushållnings” – alternativt ”socialiseringskommissionen” verkar det också som om dagens ”digitaliseringskommission” gör sitt bästa för att bestämma över vanliga människor och deras livsval. Trots att Sverige sedan 1990-talet är ett av de mest digitaliserade länderna i världen har vi nämligen en sådan kommission, vilken numera måste hitta på sina egna arbetsuppgifter för att fortfarande vara relevanta. 

I dag presenterar kommissionen sitt slutbetänkande till miljöpartisten Mehmet Kaplan som inte bara är bostads utan även IT-minister. Kommissionens ordförande, Jan Gulliksen som är professor i Människa-datorinteraktion vid KTH, anser det vara ett problem att alltför få kvinnor läser IT på universitet och högskolor. I en debattartikel i Dagens Nyheter från 2013 utvecklade han resonemanget om att det ser ”illa ut med könsbalansen i IT-världen” och att detta beror på sexism.

Lösningen på frågan är enligt Gulliksen dock ännu mer sexism.

Kommissionen föreslår att kvinnor som läser IT på högskolan ska kunna få sina studielån avskrivna. Om de tar ut en examen ska studielånen helt avskrivas och om de tagit ut eventuellt studiebidrag ska detta nollställas så att de har möjlighet att läsa ytterligare en utbildning. Med andra ord ska kvinnor kunna ”pröva på” alternativt ”lustläsa” IT för att sedan ha privilegiet att helt utan kostnad läsa ytterligare en utbildning.

En förmån som idag är förbehållet studenter med synnerligen god ekonomi.

Men förutom att förslaget är diskriminerande och därför torde vara olagligt är det kontraproduktivt. I kampen mot sexism används ännu mer sexism, men ”två minus blir bara ett rätt i matematikens värld” för att använda en liknelse kommissionen skulle förstå. När Gulliksen i DN ska motivera varför ett stort antal män ska diskrimineras låter han dessutom tämligen sexistisk: ”Andelen tjejer som går natur i gymnasiet är redan mer än 50 procent, så intresset är stort bland tjejer. Men av någon anledning faller de bort från IT när de når högre utbildning.”

Kvinnor är alltså redan intresserade av ämnen som matematik och fysik, men är dessa sådana känslosamma och rädda våp att de måste mutas för att gå en IT-utbildning eller kan det vara så att yrkespreferenser måste få ta tid att utvecklas? Förslaget är alltså inte bara skadligt ur diskriminerings utan även jämställdhetssynpunkt. Det förstärker nämligen bilden av kvinnor som en generellt svag grupp som måste räddas av ridderliga män likt Jan Gulliksen.

Stundom kan arbetslivet vara tufft och hårt att konkurrera i. Det gäller i synnerhet IT-sektorn som ständigt utvecklas. För att klara sig i en sådan bransch måste man ha tuffa armbågar och plöja ned de där extra timmarna som krävs. Så ett första steg är att själv vilja läsa ämnet på högskolan och att vara medveten om att det är en investering för framtiden.

Alltså inte på grund av att man mutas med avskrivet studielån.