lördag 13 juni 2015

Baltikum är dagens Falklandsöarna



(Royal Marines reser den brittiska flaggan över det befriade San Carlos på Falklandsöarna)

I morgon är det 33 år sedan argentinska armén kapitulerade för en brittisk undsättningsstyrka i Stanley på Falklandsöarna utanför Argentina. Ögruppen som hade varit brittisk sedan 1800-talet var ett ständigt mål för argentinsk aggression, och detta trots att öborna själva ville vara britter. När sedan den argentinske militärdiktatorn general Leopoldo Galtieri hade problem på hemmaplanen ansåg han att invasion var det bästa sättet att vända opinionen.

Invasionen genomfördes den 2 april 1982 och argumentet som framfördes känns igen idag. Lite tillspetsat handlade det om ”kolonialism, imperialism och Storbritanniens skuld”. Men militärjuntan i Buenos Aires hade inte räknat med att Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher ej skulle låta sig hunsas.

När hon fick nyheten om invasionen var hon på en officiell mottagning och chefen för brittiska flottan, amiral Sir Henry Leach, erbjöd sig direkt att skicka en undsättningsstyrka. Den skickades också iväg och kom att utkämpa några av de tuffaste striderna brittiska flottan och armén upplevt sedan andra världskriget. Men den bild som senare har satts var att det var en professionell elitstyrka som slogs mot oskyldiga argentinska värnpliktiga. Det stämmer inte, och det var faktiskt flera brittiska skepp som sänktes av argentinskt flyg.

Invånarna på Falklandsöarna vill än idag förbli britter, men Buenos Aires har inte gett upp kampen och fortfarande hörs talepunkter som ”kolonial skuld”. Det är därför som det är viktigt att inte glömma Falklandskriget.

En stats yttersta ansvar är att skydda sina medborgare och en modern parallell kan vara våra baltiska grannländer som av fredshetsarna i Sverige anklagas för att provocera Putin. Men de provocerar lika lite som invånarna på Falklandsöarna.   


(David Lindén) 

fredag 12 juni 2015

Sverige var aldrig en kolonial stormakt

Debatten om tacksamhet fortsätter, då ett stort antal svenska kulturskribenter och twittrare känner att de är experter på svensk historia. Den hittills mest förvirrade artikel tillskrivs Sydsvenskan där den gamla talepunkten "privilegiet bottnar i ekonomi och politik, i Europas kolonialism" saluförs som en ny och spännande sanning. 
Men faktum kvarstår: Sverige ville på 1600-talet bli en kolonialmakt och man skaffade en liten koloni i Nordamerika och en i Afrika. Det gick inte så bra och på 1700 och 1800-talet hade vi en liten koloni i Västindien. Därtill exporterades svensk järnmalm på 1600 - och 1700-talet som bland annat användes till att göra fotbojor för slavar.
Men allvarligt talat, den som tror att 1600 - och 1700-talet är det som lade grunden för nutida svenskt välstånd är ute och cyklar, och det rejält. Så om ni ska känna tacksamhet var tacksamma för andra världskrigets Samlingsregering som genom den inte alltid lättgenomförda neutralitetspolitiken såg till att svensk industri förblev intakt - obombad - efter kriget och därmed gav oss ett tioårigt försprång. 
Gärna en debatt om tacksamhet, men kan man inte sin historia ombedes man att läsa på. Men det är nog att förvänta sig för mycket i ett samtalsklimat där sångare, komiker och sådana som lägger ut sin B-uppsats i historia som akademisk publikation anses vara världsledande experter. 
(David Lindén)

lördag 6 juni 2015

Även du måste ta ansvar




Förvisso är det nationaldagen och till det hör lite ömsesidig klagan och ilska. Vi är ju svenskar! Men låt oss höja blicken och tänka på den 6 juni 1944 och Operation Overlord. Normalt känd som landstigningen i Normandie. De allierade styrkorna leddes av general Dwight D. Eisenhower, och en dag som denna tänker jag på det brev han skrev innan operationen inleddes.

Att öppnas om landstigningen misslyckades:

"My decision to attack at this time and place was based upon the best information available. The troops, the air and the Navy did all that Bravery and devotion to duty could do. If any blame or fault attaches to the attempt it is mine alone."

Något att tänka på. Ibland måste man ta ansvar. Även om det känns lite kränkande.

(David Lindén)

fredag 5 juni 2015

Har SD rekryterat på Aftonbladet och Nyheter24?


Visste ni att Sverige är ett fruktansvärt land och att den svenska nationalsången närmast är att likna vid de tyska nazisternas kampsång Die Fahne hoch? Det är i alla fall det intrycket man får om läser Somar al Naher på Aftonbladets ledarsida och Malin Wigen på Nyheter 24 så här dagen innan nationaldagen.

Två artiklar som visar att skribenterna är politiska dvärgar.

Somar al Naher är höggradigt förbannad över att – hör och häpna – det ska ses som något speciellt att få svensk medborgarskap. Att nya medborgare ska bjudas in till en liten ceremoni och känna sig utvalda är helt enkelt för jävligt, då det finns de som inte anses ha fullgoda asylskäl och därför får avslag på sina ansökningar. Hon skriver dock själv att Sverige ”tvångsutvisar” flyktingar varje år, men det handlar om att individer som inte anses ha fullgoda asylskäl får avslag på sina ansökningar.

Rätt ska vara rätt, även i känslomässiga krönikor.   

Malin Wigen är reporter på Nyheter 24 och ondgör sig i en artikel över den svenska nationalsången ”Du gamla du fria”. Wigen är också ett historiskt geni för hon ser i folklivsforskaren Richard Dybecks dikt från 1844 allt som är dåligt med det svenska samhället. När man sjunger ”jag vill leva jag vill dö i norden” ska man tydligen tänka på regeringen Reinfeldts FAS3, och detta trots att Norge – ett annat land i norden – under denna tid styrdes av en rödgrön koalitionsregering.

Det går att dra två slutsatser av detta: Kanske är Somar al Naher och Malin Wigen valarbetare utsända av Sverigedemokraterna eller också är det två skribenter som inte riktigt tänkte hela vägen när de skulle skriva om nationaldagen?

Detta arma land, för att parafrasera August Strindberg, verkar ha den journalistkår vi förtjänar.


(David Lindén)   

tisdag 2 juni 2015

Stackars Hübinette

Forskaren Tobias Hübinette och illustratören Lisa Wool-Rim Sjöblom vill i dagens Expressen göra gällande att alla ”Sveriges 55 000 utlandsadopterade och alla 180 000 asiater” skulle hånas av att SVT grävt i sitt arkiv och valt att publicera en klassisk sketch som Killingänget uppförde i TV-serien Nile City från 1995. Självfallet kan det finnas människor som tar illa vid sig eftersom det alltid finns det.

Artikelförfattarna gör dock anspråk på att representera alla landets adopterade och ”alla oss svenska asiater” och därför känner jag mig nödgad att gå i svaromål, då jag både är adopterad och asiat. Men de har inte bett mig om tillåtelse att tala i mitt namn. För det skulle de inte ha fått.

Jag ser nämligen ingen särskild rasism i klippet utan en harmlös sketch från min barndom som det är fullt tillåtet att skratta åt. En jämförelse kan göras med artisten Doktor Bombay som på 1990-talet imiterade en indier. Jag kränktes varken som barn eller i vuxen ålder av honom, och det spädde inte på rasismen. Det ledde snarare till att flera elever på min grundskola tog sig tid att läsa indiska sagor och faktiskt ville se Djungelboken. 

Men detta ser artikelförfattaren säkert som ett uttryck för den så kallade ”koloniala blicken”.

Det finns dock ett djupare problem när artikelförfattaren vill representera ”oss asiater”. Vi är nämligen inte en homogen grupp då vi härstammar från en kontinent med vitt skilda kulturer. Det kan man också se när man granskar den svenska politiska offentligheten där adopterade från Asien återfinns i så pass vitt skilda fack som moderata Svenska Dagbladets politiske redaktör Tove Lifvendahl och Tobias Hübinette på vänsterkanten.


Själv var jag en gång i tiden aktiv moderat, och då brukade vi med stort nöje spela Björn Afzelius låt Svarta Gänget från 1988 och som är en skarp attack på dåtidens Moderater. Vi gjorde humor av en låt som var menad som seriös och politisk. Det är därför hög tid att Hübinette och Wool-Rim Sjöblom ser sketchen om de japanska adoptivpäronen för vad den faktiskt är, ett stycke klassisk och tidsbunden humor.  

(David Lindén)