måndag 30 mars 2015

Vad gör en hedersambassadör, Löfven?


(Vad gör egentligen en hedersambassadör?) 

Kampanjen för att Sverige ska få en plats i FN:s säkerhetsråd verkar fortsätta. Frågan är dock vad regeringen hoppas uppnå? Säkerhetsrådet är bara effektivt för de medlemmar som har vetomakt, vilket Sverige inte har oavsett hur mycket vi intalar oss att vi är ”en moralisk stormakt”.

Men det är bara att i sann patriotisk anda önska statsminister Stefan Löfven lycka till. Ty det lär behövas.

Vad som dock är intressant är att regeringen utsett tre så kallade ”hedersambassadörer” som ska hjälpa till med kampanjen. Det är tidigare kabinettssekreterare och biståndsminister, Pierre Schori, tidigare statsminister, Göran Persson, och tidigare stats – och utrikesminister, Carl Bildt.

Schori var en av Palmes ”pojkar” och talar i sina memoarer sig varm för fortsatt relation med Kuba. Göran Persson berömde Kina för ”stabilitet” och Carl Bildt gick tidigt ut med att det att det ukrainska nynazistiska partiet Svaboda inte spelade någon roll då kampen mot de ryska inkräktarna var överordnat vad olika fraktioner av det ukrainska motståndet tyckte.

Det går således att kritisera alla tre. Men de har också som gemensam nämnare att de poängterat vikten av att kommunicera med ”skurkstater”, vilket kanske är ett tecken på att den feministiska utrikespolitiken äntligen överges. För annars torde väl Gudrun Schyman, Veronica Palm och någon lämplig Aftonbladetkolumnist ha utsetts, och inte tre ordensbeklädda silverrävar med gedigen utrikespolitisk erfarenhet?


Men frågan kvarstår: Vad gör en hedersambassadör? När Carl Bildt i P1-morgon fick frågan vad han skulle göra svarade han nämligen ”ingen aning”. 

söndag 29 mars 2015

Diplomati är inte tonårspolitik

(Mao möter Kissinger)

Det börjar bli riktigt larvigt nu. Medierapporteringen och mediehanteringen kring det uppsagda avtalet med Saudiarabien. På alla plan.

Det är självklart att Saudiarabien är en diktatur. En vidrig sådan. Men det betyder inte att Sverige inte ska ha diplomatiska relationer med landet och söka influera det. För även diktaturer tjänar på relationer med omvärlden och kan på sikt utvecklas och moderniseras.

Men om någon skulle ha invändningar ställ frågan vem som har tjänat på USAs blockad av Kuba: Demokratin eller familjen Castro?  

Sverige har haft en ambassadör i Saudiarabien sedan landet grundades, och landet har, tro det eller ej, utvecklats till det bättre och är inte samma land som det var på 1950-talet. Det är också någonting som alla som bemödar sig att läsa någon form av historia vet om.

Att försöka dra paralleller till Kina eller Sovjetunionen är dessutom illa genomtänkt och historielöst. 

Likaså att dra in Per Ahlmark och hans syn på diktaturer. När Ahlmark var vice statsminister i regeringen Fälldin ändrades inga av Sveriges relationer till bland annat diverse suspekta regimer i tredje världen.

Per Ahlmark skriver inte heller något om detta i sina memoarer. Men varför skulle han göra det? Det är svårt att svara för något som rimmar dåligt med ens image och önskade eftermäle.

När det gäller Kina och Sovjet kan man också fråga sig vad som verkligen hjälper: Att stänga alla gränser och posera eller söka kontakt och arbeta för förändring? I historieskrivningen är det ett vedertaget faktum att USAs närmande till Kina var verkningsfullt i det att Sovjetunionen försvagades. När utrikesminister Henry Kissinger och president Richard Nixon på 1970-talet hade gjort grovjobbet kunde Reaganadministrationen på 1980-talet skörda frukterna när det Sovjetiska systemet började krackelera inifrån.  

Förändring tar dock tid, och det är ingenting som fixas på twitter.

Slutligen en tanke: När kinesiska kommunistpartiet 1989 slog ned mot dissidenter räddades några av dessa till USA. Det handlade om vanlig exil. Återigen var det Henry Kissinger som spelade roll som medlare bakom scenen. För en dissident föreslog Kissinger dessutom att denne först skulle fly till Sverige och sedan vidare till USA.


Ett liknande scenario kanske hade kunnat hända bloggare Raif Badawi. Om Wallström verkligen ansett att man skulle rädda honom, och inte bara söka få applåder på Aftonbladets ledarsida.  

onsdag 18 mars 2015

Nytt kallt krig – gamla dumheter

(Minns ni hur galet det kan gå? Colin Powell gör det)

I dag offentliggjorde SÄPO att det största säkerhetspolitiska hotet mot Sverige under förra året var Ryssland. Förhoppningsvis kan Sverige ta sig en rejäl funderare på den här NATO-utredningen och våga inse att Putin inte går att krama bort. I skenet av SÄPO:s rapport borde också några saker klargöras: Först och främst ska man dra en lättnadens suck över att Feministiskt initiativ inte sitter i riksdagen. När det gäller inrikespolitik må de vara riktigt klantiga, men i utrikesnämnden skulle de vara direkt farliga för landets säkerhet.

Det är också ett nytt kallt krig, och inte alls som det var på 1980-talet. Det är därför vi inte ska leka ”moralisk stormakt” som många inom vänstern vill, och vi ska inte heller tro att ”bomber löser allt” som vissa borgerliga hävdar. För den med dåligt minne borde dra sig till minnes Socialdemokratins hyllande av Robert Mugabe eller Irakkriget när vissa svenska debattörer lät som ett eko av Fox News.

Irakkriget var dåligt genomfört, introducerat på falska premisser och en rent allmän katastrof. Med bonusen att världen blev kvitt Saddam Hussein.  

Upprepa helt enkelt inte gamla dumheter. Det blir tröttsamt i längden.


onsdag 11 mars 2015

Nejdå, Vänsterpartiet stödjer inte Putin

(Tills helt nyligen ansåg Vänsterpartiet att den ukrainska organisationen Barotba var vettiga - okunskap blandat med vilja att inte se?)

Idén om att riksdagspartier ska kunna få statliga pengar för att hjälpa utländska motparter är en styggelse som är baserad på tanken att politiska partier är experter på andra politiska partier. 

Även i länder som inte delar samma demokratiska tradition och utveckling.

Det händer också med jämna mellanrum att partibistånd förskingras, försvinner eller helt sonika ges till tämligen ljusskygga organisationer. Enkom för att dessa sitter i samma partigrupp som den svenska biståndsgivaren.

Några som är mästare i den sistnämnda grenen är det svenska Vänsterpartiet. Alltsedan biståndet infördes 1995 har de lyckats ge pengar till kommunistpartier i Sydamerika, palestinska organisationer som är öppet antisemitiska och nu senast till pro-ryska styrkor i Ukraina.

Det svenska Vänsterpartiet stödjer definitivt inte Vladimir Putin. Men de har via partibiståndet gett 250 000 kronor till Putinlojala styrkor i Ukraina, och det är lika illa, om inte värre. Alla kan nämligen ge stöd i ord, men få i reda pengar.


Partibiståndet är precis som talet om den ”moraliska stormakten” Sverige en styggelse som borde slopas så fort som möjligt. Lite tillspetsat kan man säga att utrikespolitik borde bedrivas av vuxna och den glada amatörismen förbehållas hemmaplanen, där misstag är lättare att reparera. 


tisdag 10 mars 2015

Personalfrågor




Det här inlägget skrivs i vredesmod och är dessutom lite självkritiskt:

När det kommenterande Sverige har debatterat det faktum att Göteborgs-Posten fått en ny politisk redaktör pågår inbördeskriget i Syrien för fullt, ISIS - som många numera anser sig vara experter på - finns fortfarande och Ukraina kämpar för sin självständighet.

Självfallet går det att diskutera personalfrågor och även jag föredrar att ibland tala person istället för sak.

Men om någon är intresserad har Foreign Affairs publicerat en intervju med Syriens diktator Bashar al-Assad. (Att kalla honom president är nyspråk i alla fall för mig då ordet presidenter bör vara demokrater).

Det är ett porträtt av en sann renässansfurste: intelligent och iskall på samma gång.

Läs den.

http://www.foreignaffairs.com/discussions/interviews/syrias-president-speaks

PS: Noterar även att Per Ahlmarks utrikespolitiska tänkande har börjat få en renässans. Irakkriget har tydligen glömts bort.