torsdag 31 december 2015

Grattis budgeten!


(Statsbudgetens upphovsman fick 1936 ett eget frimärke.)

Det är dags att gratulera den svenska stadsbudgeten på födelsedagen. 

En hållbar, noggrann och nödvändig fyrahundraåring som under seklerna både har misshandlats och töjts, men alltid visat sig hållbar och i slutändan återuppstått. I dag är det också svårt att tänka bort en statsbudget. Det är därför viktigt att minnas varför den fortfarande fyller samma syfte som när de introducerades.

Sveriges äldsta heltäckande statsbudgetar var beräkningar över inkomster och utgifter som gjordes av kung Gustav II Adolfs rikskansler Axel Oxenstierna och kan dateras till åren 1615 – 1616. Landet hade precis slutit fred med Danmark och var tvunget att köpa tillbaka gränsfästningen Älvsborg för en miljon daler silvermynt. ”Älvsborgs lösen” skulle betalas genom att kronan tog ut extraskatter, men stora summor försvann innan de togs till Stockholm för att betalas till Danmark. 

År 1616 var läget så pass allvarligt att Gustav Adolf såg sig tvungen att betala in sitt eget bordssilver för att föregå med gott exempel.   

Oxenstierna såg därför ett behov av att strukturera inkomster och utgifter för att se till att ingenting förskingrades. Dessutom gällde det att se till att också andra utgiftsposter betalades. Främst gällde det försvaret då ”alla våra grannländer är våra fiender” för att citera en rapport som Oxenstierna skrev ett par år tidigare. Men det gällde även att förklara att kungen inte kunde styra – och känna till allt. Trots att han var utsedd av Gud. 

Bruket av budgetar förklarade kanslern därför med att: ”Kongen i egen person icke allt allena kan och förmå uträtta, därföre är av nöden, att en viss disposition och förordning göres”.   

Förvisso är inte Sverige samma land som det var på Gustav II Adolfs tid, men principen om att göra ”en viss disposition och förordning” har visat sig vara ett tidlöst framgångsrecept. Det gäller att planera inkomster och utgifter samt att vara medveten om att nästa kris ständigt lurar runt hörnet. Om man har koll på sina pengar har man också koll på sin makt och kan därför göra bra val när det gäller att hantera kriser. En regel som både privatpersoner och nationalstater kan dra nytta av.


Tyvärr verkar det som vi idag håller på att överge denna regel och de lärdomar som man lärde sig av den senaste stora krisen på 1990-talet. Att låna för att panikartat möta en stor flyktingström som kvalificerade bedömare varnade för redan för flera år sedan är inte klok politik. Om Axel Oxenstierna levt idag hade han troligtvis bekymrat skakat på huvudet och kallat ansvariga politiker för ”trappedragare” eller någon annan 1600-tals förolämpning. Det bästa man kan göra för att fira att Sverige haft stadsbudgetar i fyrahundra år är därför att år 2016 ställa krav på att folkvalda makthavare ska vara noggranna och faktiskt kosta på sig att göra ”en viss disposition och förordning”. Man bör också kräva att de slutar använda slitna klyschor som att ”vi kunde ingenting veta”.  

tisdag 22 december 2015

Fridolin: 2015 "nog" svåraste året i Sveriges historia?!


För den som inte såg Aktuellt så intervjuades utbildningsminister Gustav Fridolin. Självfallet var det en svettig intervju då Miljöpartiet tvingats kovända när det gäller asylpolitiken. Kanske på grund av verkligenheten eller för att de ville stanna kvar i regeringen. Alla som kan sin historia vet att makt korrumperar och att den som en gång innehaft ett tjusigt kontor (parafraserat från Fridolins instagramkonto) gärna vill behålla det. 

Men nog om det.

Vad som var anmärkningsvärt i intervjun var dock inte själva politiken, utan magister Fridolins totala brist på historiska fackkunskaper. När han fick frågan om det gångna året menade han på allvar att detta ”nog varit det svåraste året i Sveriges historia”.

Okej. Här finns lite att jämföra med.

Hela 1300-talet: Pesten drabbar Sverige och cirka 75 procent av befolkningen dör. Cirka 75 procent! Om man är bevandrad i landskapsarkeologi kan man fortfarande hitta ödegårdar från denna period.

1721: Stora nordiska kriget går mot sitt slut och Sverige är inte längre en stormakt. Var tredje vuxen man har dött i kriget, det råder missväxt samt pest.

1809: Sverige sprängs i två delar eftersom Finland förloras. Dagens motsvarighet skulle vara om vi förlorade Närke eller Skåne.

1917: Det är sista gången det råder svält i Sverige och det håller på att bli statskupp.

1939-1945: Det andra världskriget, och den som inte vet vad det innebär ombedes bruka sökmotorn Google.

1992: Fastighetskrisen briserar och många tvingas gå från hus och hem.

Men för all del, låt oss säga att 2015 nog ändå var svårast. Det var trots allt det år då Gustav Fridolin var tvungen att jobba över och dessutom medverkade i en musikvideo där han bara sa ordet ”pinsamt”.

Avslutningsvis finns det också fog för att säga: Fridolin, det här var jävligt pinsamt.


lördag 12 december 2015

Orimligt att danskarna själva får bestämma?

Varför älskar vi svenskar att hata Danmark? Det är en fråga man nu under fyra årtionden har kunnat ställa sig. Först handlade det om danskarnas ”livsstil” då lillebror i söder alltid var lite för ”glad i mat, dryck och älskog”. En dansk skulle struntat blankt i den svenska Socialstyrelsens råd om att äta fyra limpor bröd per dag. Men trots att de dog betydligt tidigare än ”renlevnadssvensken” var de ändå bland de lyckligaste folken i Europa. Men sedan 1990-talet har indignationen gällt flyktingpolitiken.

För att använda en sportmetafor har har Sverige och, kanske främst, svenska politiker länge velat tävla i humanitetens elitlag för att kunna säga att man är den där stormakten som Fredrik Reinfeldt talade om; Danmark å andra sidan har varit nöjda med att tillhöra Korpen. Men vad svenska debattörer glömmer är att det varken handlar om en totalitär regim utan folkligt stöd eller rör sig om ett folk som vill jaga dem som inte ser ut som Jeppe eller Preben likt djur genom Köpenhamns gator.

Svenska politiker vill helt enkelt inte kännas vid att danska väljare tidigt valde en annan väg när det gäller migrations och asylpolitiken. Det är därför talande att varje nyhet från Danmark som handlar om invandring i svensk media möts med krigsrubriker. Ty hos oss gnager frågor i stil med: vi var nog ändå lite naiva, vi kanske skulle varit mer som Danmark och hade vi inte jämt och ständigt skrikit rasister kanske de hjälpt oss i nuläget?

Det senaste som illustrerar ”det svenska paniksyndromet” handlar om att de danska regeringspartierna, tillsammans med Dansk Folkeparti och Socialdemokraterna har slutit en ny migrationspolitisk överenskommelse. I den ingår en passus om att dansk polis kan ha rätt att kräva att asylsökande med stora tillgångar är med och bidrar till sitt eget uppehälle. Dansk polis kan – och nyckelordet är ”kan” – således beslagta delar av dessa tillgångar. Det går även att göra en jämförelse med försörjningsstödet som man inte får om man har egna tillgångar. Men ingen kommer att bli ”rånad vid gränsen” och den minimumsumma på 3 000 danska kronor som är lagstadgad att behålla tenderar att vara det belopp som man har kvar efter att ha betalat dyra människosmugglare.

Självfallet finns det invändningar mot den förda danska flyktingpolitiken och i synnerhet mot detta förslag. En ledande dansk oppositionspolitiker ställde exempelvis den helt berättigade frågan: är det inte bättre för rika flyktingar att få behålla sina tillgångar då pengarna kommer att spenderas i Danmark?

De som kan ändra på den danska flyktingpolitiken är till syvende och sist väljarkåren. Trots att många svenskar vill hävda motsatsen är Danmark nämligen en välfungerande demokrati. En fråga är dock berättigad: Om vi vill att Danmark ska bli mer som Sverige kanske vi inte tjänar på att ständigt trumpeta ut att landet är fascistiskt och att som debattören Henrik Arnstad hävda att landets folkvalda regering agerar som nazister?

Tillskillnad från Sverige var nämligen Danmark ockuperat av Hitlertyskland.

tisdag 1 december 2015

Jösses, IT-flickor – ni behöver inte mutas!

(En klassisk "datanörd" år 1994)



Smaka på namnet ”Digitaliseringskommissionen” och håll med om att det låter som något hämtat från 1930-talet? Likt ”planhushållnings” – alternativt ”socialiseringskommissionen” verkar det också som om dagens ”digitaliseringskommission” gör sitt bästa för att bestämma över vanliga människor och deras livsval. Trots att Sverige sedan 1990-talet är ett av de mest digitaliserade länderna i världen har vi nämligen en sådan kommission, vilken numera måste hitta på sina egna arbetsuppgifter för att fortfarande vara relevanta. 

I dag presenterar kommissionen sitt slutbetänkande till miljöpartisten Mehmet Kaplan som inte bara är bostads utan även IT-minister. Kommissionens ordförande, Jan Gulliksen som är professor i Människa-datorinteraktion vid KTH, anser det vara ett problem att alltför få kvinnor läser IT på universitet och högskolor. I en debattartikel i Dagens Nyheter från 2013 utvecklade han resonemanget om att det ser ”illa ut med könsbalansen i IT-världen” och att detta beror på sexism.

Lösningen på frågan är enligt Gulliksen dock ännu mer sexism.

Kommissionen föreslår att kvinnor som läser IT på högskolan ska kunna få sina studielån avskrivna. Om de tar ut en examen ska studielånen helt avskrivas och om de tagit ut eventuellt studiebidrag ska detta nollställas så att de har möjlighet att läsa ytterligare en utbildning. Med andra ord ska kvinnor kunna ”pröva på” alternativt ”lustläsa” IT för att sedan ha privilegiet att helt utan kostnad läsa ytterligare en utbildning.

En förmån som idag är förbehållet studenter med synnerligen god ekonomi.

Men förutom att förslaget är diskriminerande och därför torde vara olagligt är det kontraproduktivt. I kampen mot sexism används ännu mer sexism, men ”två minus blir bara ett rätt i matematikens värld” för att använda en liknelse kommissionen skulle förstå. När Gulliksen i DN ska motivera varför ett stort antal män ska diskrimineras låter han dessutom tämligen sexistisk: ”Andelen tjejer som går natur i gymnasiet är redan mer än 50 procent, så intresset är stort bland tjejer. Men av någon anledning faller de bort från IT när de når högre utbildning.”

Kvinnor är alltså redan intresserade av ämnen som matematik och fysik, men är dessa sådana känslosamma och rädda våp att de måste mutas för att gå en IT-utbildning eller kan det vara så att yrkespreferenser måste få ta tid att utvecklas? Förslaget är alltså inte bara skadligt ur diskriminerings utan även jämställdhetssynpunkt. Det förstärker nämligen bilden av kvinnor som en generellt svag grupp som måste räddas av ridderliga män likt Jan Gulliksen.

Stundom kan arbetslivet vara tufft och hårt att konkurrera i. Det gäller i synnerhet IT-sektorn som ständigt utvecklas. För att klara sig i en sådan bransch måste man ha tuffa armbågar och plöja ned de där extra timmarna som krävs. Så ett första steg är att själv vilja läsa ämnet på högskolan och att vara medveten om att det är en investering för framtiden.

Alltså inte på grund av att man mutas med avskrivet studielån.

fredag 27 november 2015

Detta är varför jag är intresserad av 1600-talet.

Den 11 november höll jag detta föredrag i Riga om riksrådet Johan Skytte. Hoppas ni finner det intressant.

Johan Skytte och utbildningens hav

Först och främst vill jag tacka för privilegiet att vara här och till er som har bjudit hit mig. Ambassadör Henrik Landerholm känner jag sedan tidigare genom hans gärning inom den svenska rikspolitiken och vi delar dessutom ursprung vilket är relevant för kvällens ämne.

Vi är båda från det svenska landskapet Södermanland vilket även Johan Skytte var.

När det gäller Förbundet Lettland-Sverige är det en nyare bekantskap, men jag har i alla fall vunnit en tävling i folkdans på Lettiska ambassadens vårfest i Stockholm. Det bör dock påpekas att jag inte hade vunnit utan min lettiska danspartner. Min danspartner var den som ledde och att jag skulle ha stått mig slätt om det inte varit för hennes goda insats. Men nog om detta. 

Jag heter David Lindén och till yrket är jag historiker. Om man ska sammanfatta mitt intresse handlar det om politisk makt – och maktutövning. Det är ett fält som är närbesläktat med statskunskap och som därför också kan anses vara tidlöst. Kort sagt så finns det mer som förenar historiens och nutidens makthavare. Ett talande, skrämmande och relevant exempel är Vladimir Putin som troligtvis definierar sig mer med tsar Peter den Store än med Leonard Brezjnev. 

Ikväll ska jag berätta om Johan Skytte. En svensk statsman som föddes 1577 och dog 1645. Med tanke på att han levde för mer än fyra sekler sedan är det befogat att undra om han – trots en imponerande yrkesgärning – är relevant för fler än de som har ett aktivt historieintresse? Jag hävdar att så är fallet och titeln på mitt föredrag, ”Johan Skytte och utbildningens hav”, ger en indikation på vad jag kommer att säga. Det är min tes och om ni har frågor och invändningar får ni gärna avbryta eftersom många av er är kunniga inom ämnet. 

Låt oss börja med påståendet att globalisering och internationell utbildning är betydligt äldre än EU:s Erasmusprogram. Det är faktiskt den äldsta utbildningsformen och det bevisar Johan Skytte som födds 1577 i staden Nyköping – min hemstad – som son till den rike borgaren Bengt Nilsson ofta med namnet ”skräddare” då han även importerade och exporterade kläder. Sverige var då vad historikern Harald Gustafsson valt att kalla en ”konglomerat stat” av enheter som förvisso hängde ihop, men som inte var centraliserade.

Finland hade varit svenskt sedan tidig medeltid och sexton år innan Johan Bengtsson föddes hade det estniska borgerskapet i staden Reval – nutidens Tallinn – valt att underkasta sig svensk överhöghet. Men kung Johan III i Stockholm hade ingen makt över Revals borgare och inte heller makt över hela Sverige, eftersom hans bror Karl var hertig över de svenska landskapen Södermanland, Närke och Värmland.  

Hertig Karl bodde mestadels på Nyköpings slott – Nyköpingshus – och kom att i princip agera enväldig kung i sina egna landskap. Ett av hans främsta mål var att skaffa sig dugliga rådgivare och han såg därför till att finansiera utbildningen för unga män som han trodde skulle kunna hjälpa honom i framtiden. Johan Bengtsson gick först i skola i Nyköping och sedan i den högskola som Johan III anlagt i det gamla klostret på Gråmunkeholmen i Stockholm. På hertig Karls bekostnad skickades han 1592 till Tyskland för att studera. Detta var samma år som Johan II dog och efterträddes av sonen Sigismund, som även valts till kung i Polen tack vare det faktum att modern Katarina Jagellonica varit polsk prinsessa. Sigismund var därför uppfostrad katolik vilket var, milt uttryckt, problematiskt i ett land som Sverige som en generation tidigare hade genomgått reformationen.

Det var också någonting farbrodern Karl utnyttjade för att själv tillskansa sig kronan.

Johan Bengtsson kom att tillbringa nästan tio år studerandes vid dåtidens främsta universitet som Wittenberg, Frankfurt och Marburg. Han tog slutligen magistergraden och hans disputation som handlar om ”mekanikens förträfflighet” finns bevarad. Bland hans lärare fanns den tyske filosofen Rudolf Göckel (1547–1628) som uppfann termen psykologi för att tolka människors beteende och Johan Bengtsson influerades även av den franske filosofen Pierre de la Ramées (1515‒1572) lära om att man skulle revoltera mot antikens skolastik – studier för studiernas skull – företrädd av Aristoteles och istället prioritera nytta.

När Johan Bengtsson 1601 återvände till Sverige fick han anställning i hertigens kansli. Men Karl måste ha förstått han hade större talang än de flesta för bara ett år senare utsågs han till lärare åt hertigens äldste son Gustav Adolf. Johan ”Schroderus” som han hade börjat kalla sig i Tyskland skulle därmed fokusera på utbildning och det skulle han göra under stora delar av hans återstående liv.

Gustav Adolf var född 1594 och det var inte tänkt att han från början skulle bli kung eller ens arvprins. Både Sigismund och dennes halvbror hertig Johan av Östergötland blockerade tronföljden. Men när fadern Karl utsetts till riksföreståndare och skulle styra landet när Sigismund befann sig i sitt andra kungadöme Polen blev det en seriös möjlighet och det var därför viktigt att Gustav Adolf fick en uppfostran som höll internationell toppklass. 

Johan Schroderus som nu också hade adlats Skytte besatt denna kvalité och anledningen till att man idag vet varför är att han senare lät publicera prinsens läroplan i bokform. Een kort Vndervisning Vthi Huad Konster och Dygder Een Fursteligh Person skall sigh öfwe och bruke, then ther tencker medh tijdhen lyckosalighen regere Land och Rijke som kan förkortas med den kärnfulla titeln ”En kort undervisning”. Där prioriteras studier i historia och språk. En furste borde lära av historien och bemästra flera språk för att alltid kunna styra. Särskild tonvikt lades på latin för att en furste som inte kunde detta internationella språk var en säkerhetsrisk då var tvungen att avslöja statshemligheter för exempelvis tolkar.

Man får en insikt i vad Johan Skytte undervisade om man läser den trettonårige Gustav Adolfs dagbok från mars 1607 som finns bevarad. När nyheter kom att arvprinsens kusin Gustaf avlidit i exil i Ryssland skriver Gustav Adolf att ”gud vare hans själ nådig” följt av ”momento mori – kom ihåg att du är dödlig”. Denna Gustaf var son till Gustav Adolfs farbroder Erik XIV:s som avsatts som kung och det var ett öde som mycket väl kunde hända även hertigens om fadern nu blivit kung Karl IX. Men senare skriver också Gustav Adolf en anteckning som kunde skrivits av vilken trettonåring som helst: ”Läst om romarna med mäster Johan”. 

Skytte måste ha gjort intryck på sin elev för Gustav Adolf kom att värdera honom livet ut. Den egentliga bokliga utbildningen slutade när kungen var fjorton och efter det kom Skytte att användas som diplomat av fadern Karl IX. När denne dog 1611 och Sverige var ingripet i både krig mot Danmark och mot Polen i dagens Estland, fick Skytte av Gustav Adolf, som i förtid blivit Gustav II Adolf, ansvar för Kammaren som var dåtidens finansdepartement. Det var ett självklart val då han själv studerat matematik och i sin läroplan påpekat att en god furste bör vara så pass välbevandrad i matematiken att han själv skulle kunna kontrollera rikets finanser. Men det var ingen lätt uppgift då staten efter att man 1612 varit tvungen att köpa tillbaka gränsfästningen Älvsborg från danskarna, behövde ”improvisera fram resurser” för att citera historikern Gunnar Wetterbergs biografi om Gustav II Adolfs rikskansler Axel Oxenstierna.

I Skytte arbete att hitta dessa resurser fokuserade han på den svenska adeln eftersom det var den enda av de fyra stånden som var penningstark. De andra var prästerna, borgarna och bönderna. Många inom frälset såg Skytte som en uppkompling – en ”homo novus” – och när han började kräva dem på pengar utvecklades antagonismen till ren ilska.

Finansiellt kom inte heller läget att förbättras och det märks att Skytte rent personligen inte gillade sin roll som skatteinsamlare. I ett brev till Gustav Adolf 1612 när han just hade tillträtt klagade Skytte på att det ”är här i Kammaren en sådan oriktighet” och ber att få slippa uppdraget. Senare ville han i ett brev från 1621 att hans namn skulle utlämnas i en order som kungen skickat till riksrådet. Detta ”för att inte avundsmän och missgynnare skulle få något tillfälle att förolämpa mig”. Hans fiender gillade inte heller att Skytte hade adlats, blivit riksrådsmedlem och 1624 utsetts till friherre. Rikskanslerns bror Gabriel Gustafson Oxenstierna noterar exempelvis i brev till brodern att Skytte säkerligen hade siktat högre: ”Han gick väl havande med en greve … sed non diu viva lille sorte contentus (och han lär inte nöjda sig med denna lott).   

Förutom Kammaren fick Skytte även ansvar för den svenska utbildningspolitiken. Sverige hade börjat lägga under sig allt större territorium och därför gällde det att förbättra det svenska utbildningssystemet så att kompetenta ämbetsmän kunde administrera detta territorium.

I Sverige hade Uppsala universitet grundats 1477. Men det stängdes i och med reformationen och kom först att helt återöppnas under Gustav II Adolf. År 1622 utsågs Skytte till universitetets kansler och denne såg genast till att försöka rusta upp ”den lilla prästakademien” som historieprofessorn Erland Sellberg har kallat universitet innan Skyttes insats. Han insåg att det behövdes finansiering för att få igång universitetet och tillsammans med rikskanslern Oxenstierna övertalade han kungen 1624 att donera de gods till universitetet som han och hans avlidne bror Karl Filip fått i arv. ”De gustavianska arvegodsen” utgör än fortfarande Uppsala universitets grundkapital. Men det var inte det enda som Skytte gjorde för Uppsala för innan dess hade han föregått med gott exempel.

Den förste som på svenska använder uttrycket ”politik” är Johan Skytte i sin lärobok till Gustav II Adolf. Som universitetskansler insåg han även att det behövdes en professor i vad han själv kallade för politik och vad vi idag benämner statskunskap. Det var därför som han 1622 donerade pengar till en professor i statskunskap och vältalighet. I stadgarna stipulerades att innehavaranden för ”alltid är en god politicus, historicus och en god orator”. Med andra ord att innehavaren skulle kunna undervisa i statskunskap, historia och vältalighet. Han köpte även en bostad till innehavaren av professuren och som fortfarande används för samma ändamål. Skytte kom också att vara Uppsalas kansler fram till sin död. Men hans insats för utbildning innefattar inte bara Uppsala och det har att göra med svensk storpolitik.  

Vid freden i Altmark 1629 fick Sverige kontroll över polska Livland. Det var en fattig provins som var utarmad av mer än ett decennium av krig och det var svårt att hitta en generalguvernör. Dessutom gällde det att knyta den inhemska adelns lojalitet till Sverige då det fortfarande fanns en stor grupp som var lojala med Polen. Kungen utsåg därför Johan Skytte till generalguvernör och 1629 begav han sig landvägen till sina nya domäner och till staden Dorpat. Men inte ens då kunde han släppa sin vurm för utbildning.

När han passerade Umeå i norra Sverige sammanträffade han med prästen Olaus Petri Niurenius (1580‒1645) som berättade att det inte fanns någon skola för svenska samer. De levde fortfarande som hedningar och Skytte verkar ha tagit till sig av prästens vittnesmål. När han var framme i Dorpat skrev han till det svenska riksrådet att ”hans kungliga majestät av synnerlig ynnest och nåd beviljat, att en skola i Lappmarken på det sättet upprättas måtte”. Finanseringen kom han delvis själv att stå för och Skytteanska skolan grundades 1632 i Lycksele för att sedan flyttas till Tärna där den fortfarande finns kvar.

Väl framme i Livland ansåg Skytte att det gällde att prioritera utbildning. Det var vad som hade lyft den svenska staten och kunde därför lyfta provinserna. Han började med att återupprätta jesuiternas gamla läroanstalt, men att göra om det till ett svenskt lutheranskt gymnasium. Invigningen skedde i oktober 1630 och därmed var ett första steg taget på vägen att skapa ett fullvärdigt utbildningssystem också för Livland. Men Skytte lät inte nöja sig med bara ett gymnasium.

Några månader före sin dag i fältlägret i Nürnberg signerade Gustav Adolf det brev där han bekräftade att ett universitet ska grundas i Dorpat:

”Vi på förenämnde Herr Johan Skyttes underdåniga hemställan funnit lämpligt, att i samma stad Dorpat en Akademi eller ett Universitet, i vilket en allsidig studieverksamhet kan bedrivas inom varje lovligt läroområde, nämligen i teologiens, juridikens, medicinens och de fria konsternas läroområde”.

Universitetet blev verklighet den 15 oktober 1632 och Johan Skytte höll då ett tal där han poängterade att det inte bara var adel utan även bondsöner som skulle utbildas vid den nya akademien. Han ville integrera provinsen och dess invånare med moderlandet Sverige och hans synsätt kan sammanfattas med vad han 1632 skrev i ett brev till Gustav II Adolf: ”Unus rex, una lex et grex unus”.

En härskare, en lag och ett folk.

Men han fick inte gehör för denna strategi och när kungen stupade vid Lützen 1632 bestämde han sig för att återvända hem. I ett brev till professorerna i Dorpat meddelar han att förmyndarregeringen efter kungens död vill ha honom som diplomat och undertecknar ”Eder med all sympati högst tillgivne Johan Skytte d.ä.”.

När Johan Skytte kom tillbaka till Sverige efter kungens död blev han utmanövrerad från att styra riket. Han var fortfarande medlem av riksrådet, men förpassades till posten som president i Göta hovrätt i västra Sverige. Men han behöll kansleruppdraget för Uppsala och arbetade då och då som diplomat. När han dog 1645 var han på väg för att underhandla med det besegrade Danmark i freden vid Brömsebro. Sverige var då en stormakt och universiteten i Dorpat och Uppsala kunde mäta sig med utbildningsinstitutioner på kontinenten.

Det kan de fortfarande och det finns därför skäl för att säga att Johan Skyttes gärning lever. I Uppsala i form av universitet och den Skytteanska professuren i statskunskap och vältalighet, för att inte tala om Johan Skytte priset som i år gavs till den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama. I Tartu genom det återuppståndna universitet och gymnasiet som väl förvaltar hans arv.

Det var därför som titeln på detta föredrag var Johan Skytte och utbildningens hav. För att han under hans tid förenade Östersjön mer än det skiljde åt, och det är en tradition vi ska fortsätta med.

Tack för mig.